|| 2. Paus för galna vargar || 4. Arbetsglädjen ||

Syrran


Syrran var (liksom Paus för galna vargar) ett bidrag till Los novelltäcling 1992 och blev en av fem "vinnarnoveller" (då med titeln Högernisse).


 - Hej! Jag heter Erik och vi ska jobba tillsammans. Jag ska visa dig hur vi arbetar.
 - Jaha du. Nils heter jag.
 - Och här har du lite papper från fackklubben. Du är välkommen på vår information för nyanställda.
Då bröt det loss direkt. Nisse var inte det minsta intresserad av vår idiotiska propaganda. Han talade om att facket bara är skit. Facket lägger sig i och tror att de vet bättre än arbetsgivarn. Facket, det är ena jävla kommunister.
 - Ska vi börja jobba nu då, sa jag.
Men nissen var inte klar med sin predikan. Hans filosofi var att arbetsgivarn ska bestämma och om det inte passar en på arbetsplatsen är det bara att sluta.
 - Säger du det, sa jag. Det där kan vi snacka om igen, när du har jobbat här ett tag.
Jag kan svara för mig, men jag käftar inte med nykomlingar. Jag har sett mopsiga ungmoderater bli mopsiga stridisar i fackklubben på ett halvår. Den här nykomlingen var en vuxen karl och verkade styvnackad, så jag väntade mig ingen sådan förvandling. Men jag hade ingen lust att gräla med nissen och bli förbannad innan jag ens hunnit lära honom jobbet.
 - Va, törs du inte argumentera ens, sa nissen.
 - Jag tror det går bättre att snacka när man har gemensamma erfarenheter, sa jag.
 - Du Erik, jag vet vad jag vet, sa nissen. Förresten håller kommunisten Palme på att leda landet i fördärvet, han borde skjutas.
(Det här hände som du förstår innan Palme verkligen blev skjuten.)

Högernissen var någon slags nasare och hade egen firma. Att han tog jobb på fabriken berodde på "tillfälliga ekonomiska svårigheter". Han lärde sig jobbet snabbt och fixade det bra. Men vår arbetsledare som är en korkad käring förstod inte alls att här hade hon en särskilt respektabel nisse som verkligen höll på arbetsgivarn. Så hon gapade på honom som på alla andra. Han fick sig världens skrapa en gång när han varit sjuk och hade missat att ringa om det före arbetstidens början. Tanten gick upp i falsett så man trodde att hon aldrig skulle komma ner igen. Hon ville inte alls lyssna till hans förklaringar.
Nisse blev arg.
 - Varför gör erat fack ingenting åt en sån arbetsledare, sa han.
 - Jag tyckte du sa att om det inte passar så ska man sluta.
Då blev nissen tyst en stund, Men tyst var han inte länge annars. Han ville prata medan han jobbade och det gör jag också gärna. Ibland drog vi historier eller berättade nån film vi sett. Men nissen halkade ofta in på facket och sossarna och de andra jävla kommunisterna. Då lät jag honom mala på för det mesta. Men ibland svarade jag förstås.
Det retade mig när han skröt om hur fint det var att vara egen företagare, att slippa vara beroende av någon annan i hela världen. Hans brorsa åkaren tillexempel hade jobbat sig rik utan hjälp från någon enda jävel. Då tyckte jag han han var löjlig i överkant.
 - Om du bor ensam ute i skogen och lever av blåbär och sorkar, så kan du snacka om oberoende, sa jag. Annars ska du inte ta såna ord i din mun.

Han förstod inte vad jag menade.  - Ingen är oberoende, sa jag. En åkare är beroende av att det finns andra som bygger vägar.
Jo, det fick han ju hålla med om, men det var typiskt kommunistsnack att blanda ihop saker på det sättet. Vi blev högljudda.
Arbetskamraterna vid de andra linjerna flinade och frågade om det var partiledardebatt.
Nissen kom ihop sig med arbetsledaren igen. När han berättade om det var han ganska dyster.
 - Här får de en verkligen att känna att man inte är något värd. De borde ta hand om personalen på ett bättre sätt.
 - Säger du det.
 - Jag har gått på managementkurser. Men ingenting stämmer med det här stället.
 - Nej, det gör väl inte det.
 - Jag slutar så fort jag har fått ihop till den förbannade kvarskatten, för stannar jag kvar blir jag väl kommunist, sa nissen och försökte flina.

Det där kunde jag ha stoppat i halsen på honom sen, men jag tyckte det var modigt av honom att erkänna sin förvirring. Vi jobbade bra ihop också, och ibland kunde vi diskutera utan att explodera.
 - Du måste väl ändå hålla med om att den som är duktig ska ha det bra, sa nissen.
 - Vad menar du med duktig? Att ha det förspänt från början eller att ha tur, är det duktigt?
 - Ja har man tur så är man duktig och då ska man jävlar i mig ha det bra också.
 - Jag har en hjärnskadad grabb, sa jag. Jag tycker han är duktig, men tur har han inte. Jag tycker att samhället ska funka så att han får det bra.
Då blev nissen lite röd i ögonen och sa att jag skulle inte tro att han var omänsklig eller något sådant.
 - Nej, men jag tycker du är korttänkt.
Nisse frågade en del om min grabb de närmaste dagarna. Sen berättade han att han hade haft en äldre syster som det var något fel på. Han hade nästan glömt bort det, för hon hade flyttat hemifrån när han var fem, sex år gammal och han hade inte sett henne sen dess. Nu hade han frågat sin mamma om henne, och då fick han veta att hon var på ett hem för utvecklingsstörda. Men det konstigaste var, berättade han, att morsan tydligen hade varit och hälsat på syrran en gång i månaden ända sen hon flyttade, och han hade inte ens vetat om det.
Vi pratade i flera dagar om hur det kunde komma sig. Jag berättade att har vart en del jävliga stunder då jag har önskat bort min grabb. Jag har inte önskat att han skulle försvinna, men att han aldrig hade funnits. Att det inte skulle vara som det är.

Sånt där är känsligt att snacka om. Vi var så pass lågmälda att ingen annan skulle höra. Arbetskamraterna skojade om att nu när vi stod och filosoferade som gamla polare så skulle det väl bli samlingsregering.
En fredag berättade nissen att han skulle följa med sin morsa och hälsa på syrran på söndan. På måndagen frågade jag hur det hade gått, men han hade ingen lust att snacka. Han jobbade på utav fan och och släppte iväg en massa dubbelbitar, så jag fick springa benen av mig. Jag blev förbannad och frågade vad i helvete han höll på med. Han skrek att jag var en jävla latmask. Framåt lunchrasten var jag en sketen hjärntvättad Castro och han en rutten hjärndöd nasse.
Efter lunch sa han inte ett ord. Jag körde igång maskinerna men det kom ingen deg. Jag såg att han stod helt stilla vid blandarn. Det syntes att han var på vippen att börja gråta. Det var nära att jag gick fram till honom, men jag var fortfarande så förbannad att jag hejdade mig. Jag tyckte synd om honom, men samtidigt tyckte jag att han kunde gott ha det. Förresten visste jag inte hur jag skulle göra för att trösta honom. Jag kunde kanske ha dunkat honom i ryggen men det skulle väl inte ha hjälpt. Jag tittade åt ett annat håll.

Där stod vi som två statyer tills ugnsmakarn började hojta på oss och fråga om vi hade problem. Jag hojtade tillbaks att han skulle lugna ner sig om han inte ville bli arbetsledare. Det vill säga jag gick på som vanligt för att han inte skulle fatta att något ovanligt hade hänt. Han märkte heller ingenting, utan gav några vänliga skällsord tillbaka.
Då började nissen jobba igen. Sen körde vi på i bra tempo resten av dan, utan att säga flaska. Ett par dagar senare berättade han att han snart skulle sluta. Han hade gått upp till personalchefen och bett om tjänstledigt ett tag för att ordna något med sin firma, men hade fått svaret att det var bara att jobba på eller att säga upp sig. Så han hade sagt upp sig.
Jag förklarade att om han hade varit med i facket så hade han kunnat fixa de där lediga dagarna som behövdes. Han hade ju obetalda semesterdagar som personalchefen inte hade kunnat neka honom att ut. Det visste han inte om, eftersom han hade vägrat gå på den fackliga informationen, och chefen hade naturligtvis inte upplyst honom om det.
Nissen svor en ramsa när jag drog det där. Men han tackade inte precis för upplysningen. Han var sur på mig också, tyckte väl att jag utnyttjade situationen.

Sen gick jag på semester och under tiden gick nissens uppsägningstid ut. Så när jag kom tillbaka var han inte kvar.
Jag gissar att han var mycket lättad när han stämplade ut för sista gången. Ibland funderar jag på om han glömde alltihop så fort han lämnade fabriken. Eller om han fortfarande går omkring med en skrämmande aning om att han nästan kunde ha blivit fackmedlem eller sosse eller nån annan sorts jävla kommunist. Man kan ju undra.
Och om han har hälsat på sin syrra nåt mer.


|| 2. Paus för galna vargar || 4. Arbetsglädjen ||