|| 11. Fem korta om facket || 13. En saga ||

Mod, Opium, Gräns och Adel


Dessa fyra texter skrevs ursprungligen som inlägg på en öppen diskussionssida på internet (Passagens filosofikonferens, numera nedlagd) under 1998.

Mod

Är det tufft att vara modig? Eller är det löjligt?

Har ni hört talas om kamikazepiloterna? De japanska stridsflygare som under andra världskriget sändes ut mot fientliga mål, för att att där krascha sina plan. Som levande styrmekanismer i bomber. Levande men strax döda.

Kamikazepiloten offrade sig... frivilligt, och med stolthet, sägs det.
Mot honom vill jag ställa Joseph Schultz.

Joseph Schultz var en ung tysk soldat som 1941 deltog i repressalieåtgärder mot jugoslaviska byar. Den 20 juli, en sommardag mitt i höskörden, hade tyskarna radat upp partisaner och civila bybor framför höstacken för att avrätta dem. Jospeh Schultz ingick i exekutionsplutonen, men han vägrade skjuta. Han hade fått nog. Han släppte sitt vapen på marken, gick de få stegen fram till höstacken, och ställde sig i raden av bybor för att också han bli skjuten.

Att detta har hänt vet vi därför att en av Joseph Schultz kamrater hade kameran med sig.

Skotten föll.

Man kan säga att dessa två män, kamikazepiloten och Joseph Schultz i någon mening båda två var modiga.
Men skillnaden mellan dem är större än likheten.

Den ene var lydig till det yttersta. Den andre var olydig till det yttersta, eller innersta.

Den ene offrade sig av kärlek till ledaren och landet. Han fick Ära, en stund. Hans handling fick effekt: lidande och död.
Den andre offrade sig av människokärlek. Hans handling fick ingen annan effekt än att lämna en bild i vårt huvud och hjärta, och det visste han inte ens att den skulle göra.

Mod kan vara något löjligt.
Men kan människokärlek vara något löjligt? Den som försöker att inbilla oss det, försöker i själva verket göra oss fega. Rädda för att verka löjliga. Men kalla Joseph Schulz löjlig, den som kan.


Not: Bilden som visar Joseph Schultz när han går mot höstacken finns i antologin Lyckad nedfrysning av Herr Moro, Ordfronts förlag 1997.

Opium

Religion är opium för folket, sa man förr.

Opium passiviserar. Förslöar. Blir viktigare än allt annat för missbrukaren.
Religion passiviserar också. Om människor kan hoppas på kalvstek ”ovan där”, behöver de inte kämpa så hårt för bättre villkor här på jorden. Dessutom kan religionen användas för att få människor att acceptera klasskillnader, makt och orättvisor, genom att framställa dem som av Gud givna. Feodalfursten var inte en lat bidragstagare som levde på sina undersåtar, utan utvald och berikad av Gud.

Numera kan man knappast påstå att religionen har en sådan betydelse, inte här i Sverige i alla fall. Varken lockelse eller effekt är i nivå med opium...

Vad lurar vi oss med nuförtiden? Jag har kommit på det, tror jag: Joker, Tips och Trav. Det är bönestund på fabriken när huvudena böjs kring kupongen på fikabordet. Och vi kommer alla att vinna vår mille på söndag, det väntar kalvstek ovan där. Om man inte hade den där millen att se fram emot, skulle man inte palla sin halvfattiga lunk, eller hur? Då skulle man springa med huvudet först in i väggen, eller göra uppror. Eller hur?
En viss förståelse för rikedom får man ju också. Den som är rik - det är en som har haft TUR. En tursam jäkel, utvald och berikad av Ödet.

Så visst är spel och dobbel nutidens opium för folket? Nån som sätter emot?

Gräns

På sista tiden har jag läst en del i tidningarna om hur våra städer och bostadsområden är delade. Invandrarna i de grå husen på ena sidan järnvägen eller motorvägen, svenskarna i villorna på andra sidan. Man kan nästan få ett intryck av att en sådan uppdelning är något nytt, något som uppstått på grund av de senaste årtiondenas invandring. Att det är den som delar vårt samhälle.

Men något nytt är det sannerligen inte. Den där gränsen mellan "invandrare och svenskar" är i grunden en gräns mellan klasser. Folk bodde uppdelade i de gamla brukssamhällena, för att inte tala om i de feodala samhällena.

Gränsen finns i alla sorters samhällen. I och för sig kan den se olika ut. I Addis Abeba, Etiopien, ligger t.ex. de välbärgades villor insprängda i de fattiga områdena. Fast då med höga murar kring huset, ofta vakthundar och anställda nattvakter.
Det kan vara en ganska märklig känsla att stiga ut genom dörren i det "fina" husets mur och direkt befinna sig i "slummen"... Ungefär som om det skulle ligga Djursholmsvillor mellan husen i Norsborg (eller Rosengård, eller...).

Klasserna, dvs. grupper av människor som på grund av sitt sätt att försörja sig, har olika villkor, finns där oavsett hur gränsen utformas. Och de finns där oavsett om människor vandrar in eller ut. Men det har alltid varit så att de som kommit vandrande, t.ex. för arbete, till största delen har hamnat i "de grå husen".
Före dagens invandrare var det greker och jugoslaver, dessförinnan var det finnar och norrlänningar...
På 1800-talet kom "dalfolket" traskande till Stockholm - med konstiga kläder och konstigt språk. Det uppstod en motreaktion från dem som redan bodde i Stockholm. Man var rädd att dalfolket skulle konkurrera om jobben, och "dumpa priset på arbetskraft" (dvs. lönen). Men motsättningen löstes genom att dalfolket drogs in i arbetarnas gemensamma kamp för bättre villkor. Det visade sig vara en bättre metod än att "slänga ut dalfolket" även om en del hade såna åsikter.
Idag kan ju dalfolk och stockholmare leva ganska hyfsat sida vid sida...

Det sker en sammansmältning, därför att människor har en tendens att anpassa sig och också att knyta vänskap- och kärleksband trots olikheter.

Gränsen mellan klasserna är mera bestående än kulturella motsättningar mellan folk av olika ursprung. Men de hänger ihop: strävan att utjämna olikheter mellan klasser, har en bieffekt: den utjämnar även de kulturella och etniska motsättningarna mellan människor. Medan en utveckling som ökar klasskillnaderna också skärper motsättningarna mellan människor av olika ursprung.

Adel

Det var en gång en överklass som kallades Adel. Man kunde bli adlad på grund av sina personliga kvalifikationer, t.ex. vetenskapliga insatser eller att man varit sin kung huld och trogen på ett särskilt tjusigt sätt.
När man blivit adlad fick man särskilda privilegier. Det spelade ingen roll om man aldrig mer gjorde någon insats för vetenskapen eller kungen, man var adel ändå. Och det var också ens barn och barnbarn. Spelade det någon roll? Störde det någon annan att det fanns en klass med särskilda privilegier?
Ja, adelsmännen fick fatta beslut som berörde andra människor, och det kunde säkert vara minst sagt irriterande. Andra människor skulle dessutom odla deras mat och bygga deras slott. Och det är ju inte säkert att bondeklassen egentligen hade lust att på detta sätt försörja och understödja bortskämda bidragstagare.

Idag har vi ingen adel. Eller har vi?
Även idag kan man hamna i samhällets priviligierade skikt, högst upp inom det privata näringslivet, folkrörelseföretagen och de statliga och kommunala bolagen. Också politikens översta skikt får vi väl räkna dit.
Kanske hamnar man i detta skikt på grund av sina personliga kvalifikationer och insatser. Men OM man missköter ett sådant uppdrag, blir man då av med sina privilegier? Nej, ytterst sällan. Man blirräddad kvar i det priviligierade skiktet, genom fallskärm eller förflyttning snett uppåt eller åt sidan. En gång adel alltid adel.
Och denna adels barn och svågrar, var hamnar de? Är det säkert att de hamnar där därför att de är särskilt lämpliga för jobbet? Ofta tycks det vara avgörande att man redan, av börd, tillhör det priviligierade skiktet.

Jag skulle vilja påstå att vi har ett adelsvälde än idag, fast von-titlarna är borta.
Gör det oss andra nåt?
Ja, det gör oss nåt. Detta samhällsskikt fattar beslut som drabbar oss andra. Ofta på ett minst sagt irriterande sätt. Och vi betalar deras insatslägenheter och kontokort. Trots att vi, arbetarklassen, kanske egentligen inte har lust att försörja och understödja dessa bortskämda bidragstagare.


|| 11. Fem korta om facket || 13. En saga ||